Spår efter snapphanar

Spår efter snapphanar

För flera hundra år sedan var gränstrakterna i nordöstra Skåne en scen för obarmhärtiga strider om frihet och herravälde. Grannländerna Sverige och Danmark låg i långvarig fejd med varandra och tusentals människor fick sätta livet till i kampen om makten över Östersjön. Under 1600-talet nådde kriget sin kulmen. Arméernas närvaro i Skåne spred skräck bland befolkningen. Många tvingades lämna sina hem och söka skydd i de djupa skogarna. En del tog anställning i de danska friskyttekompanierna, andra förde sin egen desperata kamp för överlevnad. Det var nu som snapphanarna tog plats i den skånska historien.

Blodtörstigt skogsfolk eller rättfärdiga patrioter? Vilka var de egentligen, dessa mytomspunna snapphanar som har fascinerat människor i långa tider med sin kombination av umbäranden och hjältedåd, förtryck och frihetskamp.

Jag känner folket. De är sådana, som man i godo kan få till vad man vill, ja bli Hans Majestät trofasta med liv och blod. Men i vrede och ursinne de allra farligaste.

-Danske Ebbe Ulfeldt, i svensk tjänst efter 1658, om befolkningen i norra Skåne

Vilka var snapphanarna?

Ordet snapphane kommer från tyskans ”schnappen” som betyder röva bort, plundra. Från början var det ett skällsord som förde tankarna till fredlösa stråtrövare och kriminella som höll till i skogen. I Sverige dök namnet upp för första gången i mitten på 1500-talet. Senare användes det av svenskarna i samband med de dansksvenska krigen i Skåne, Halland och Blekinge, under perioden 1643–1679.

Svenskarna betraktade alla som störde deras trupper utan att tillhöra Danmarks reguljära armé som snapphanar. Därför gick flera olika motståndsgrupper under samma benämning. Bland dessa fanns militärt organiserade friskyttar som hyrts in av den danska armén, rövarband från skogarna och skaror av beväpnade bönder som tillsammans försvarade sin hemtrakt.

Genom att kalla någon för snapphane, visade svenskarna att de inte såg sina skånska motståndare som riktiga soldater utan snarare som rövarpack, bråkstakar och förrädare. För danskarna var det intressant att göra skillnad mellan fredlösa och friskyttar. Danska armén var beroende av frivilliga från lokalbefolkningen. Därför ville man inte att de organiserade och avlönade friskyttarna skulle få sitt rykte nersvärtat genom att förväxlas med snapphanar. Men allt eftersom krigen fortgick blev det svårare att skilja de olika grupperna åt.

Friskyttar och snapphanar fick störst betydelse under Skånska kriget, men förband av frivilliga soldater var inget unikt för Skåne eller 1600-talets krig mellan de nordiska länderna. Liknande motståndsrörelser har funnits i andra länder och under många epoker. Gerillasoldater, lokalt motstånd och att ta lagen i egna händer förekommer än idag.

Vi bor så nära svenska gränsen att fienden på en timmes tid kan angripa när de vill och attackera oss på både liv och gods. Av denna orsak håller vi vakt både natt och dag...

-Ur ett brev till kung Christian V från bönder i Osby och Glimåkra

Skånska kriget 1675–1679

När Skåne blev svenskt 1658 bröts flera förbindelser med Danmark. Handeln skars av och hotade böndernas möjligheter till försörjning. Människorna fick förhålla sig till nya skatter och tullar. De tvingades svära sin lojalitet till Sveriges kung och samtliga landsförrädare skulle tillfångatas och straffas. Efter att utländska och svenska soldater hade börjat inkvarteras på gårdarna var det flera skåningar som kände sig tvingade att överge sina hem och söka sig till skogens fredlösa. Även svenska arméns tvångsutskrivning av soldater bidrog till att män deserterade och istället drog till skogs. Många var missnöjda med det svenska styret.

År 1675 såg Danmark sin chans att återta Skåne och de landskap som förlorats vid frederna i Brömsebro 1645 och i Roskilde 1658. Nu fick snapphanar och friskyttar sin största utbredning och betydelse.

Att någon blev en så kallad snapphane kunde ha flera olika orsaker. Ibland berodde det på att den egna gården hade bränts ner eller att någon familjemedlem hade blivit skändad av svenska soldater. Utbredd fattigdom, ökade skatter och minskad frihet till följd av det svenska styret gjorde att många skåningar hellre såg sig under danskarnas regim. De som på eget bevåg engagerade sig i Skånska kriget stred i första hand inte för Danmark eller Sverige och inte heller för Skåne. Drivkraften var framförallt att skydda hembygden, sin gård, familj och det liv man var van vid. Människorna lyssnade därför till den kung de trodde skulle göra det bäst för den egna hemtrakten.

Under Skånska kriget rekryterade den danska armén åter friskyttar från de gamla gränstrakterna. Deras viktigaste uppgifter blev att försvåra svenska truppers transporter av förnödenheter längs vägarna i norra Skåne. Friskyttarnas insatser under kriget gjorde att Sverige hade svårt att behålla kontrollen i nordöstra Skåne. Inledningsvis fick Danmark stora framgångar, men efter Slaget vid Lund i december 1676 vände krigslyckan. Svenskarna vann slaget men striderna fortsatte i ännu några år. När det grymma kriget äntligen fick ett slut var det på grund av europeisk inblandning. Frankrike låg bakom fredsbeslutet 1679 genom att tvinga Danmark sluta fred med Sverige. Ett svenskt Skåne skulle vara mer gynnsamt för omvärlden i och med att det danska tullmonopolet över Öresund då skulle brytas. Efter kriget ställdes snapphanar, bofasta skånska bönder och ibland hela socknar inför häradsrätten. De anklagades för att inte ha ställt upp för den svenske kungen under kriget och att de därmed hade brutit en trohetsed. För dem som inte lyckades fly till Danmark, bli benådade, eller gömma sig i skogarna väntade dödstraff för landsförräderi.

Stormaktskrig i Skåne

Överraskande attacker, plötsliga överfall, brända byar, plundrade städer, kunglig stormaktspolitik och ett starkt civilt motstånd, är utmärkande för 1600-talets krig mellan grannländerna Sverige och Danmark. Krigen uppstod i en tid av kungars ständiga strävan efter nya, större landområden. Ju mer mark riket omfattade desto mer makt hade kungen. De europeiska rikenas gränser förändrades därför ständigt. I början av stormaktskrigen hade Danmark varit den starkare makten i Norden men under 1600-talets andra hälft svängde det och Sverige tog ledningen.

År 1523 föll Kalmarunionen. Ett över hundra år långt samarbete mellan de nordiska rikena var över. I både Danmark och Sverige drev kungarna igenom ett antal reformationsbeslut som innebar att kyrkans mark, politiska makt och ekonomiska resurser minskade. Kyrkan, många bönder och även vissa grupperingar inom adeln protesterade mot kungarnas hårda politik och nya skatter. Unionens upplösning medförde att gränsområdena mellan Sverige och Danmark blev särskilt utsatta områden. Befolkningen i danska Halland, Skåne och Blekinge fick nu hjälpa sin kung att rusta för krig och försvara rikets gränser.

År 1563 förklarade Danmark krig och avbröt en trettio-årig fred mellan de nordiska rikena. För Skånes del påverkade kriget framför allt befolkningen i de fattiga skogsbygderna i norra delen. Kungamakten hade börjat utvecklas mot centralstyre och även områdena långt från huvudstäderna knöts hårdare till makten. Detta gjorde att bönderna fick minskad bestämmanderätt över sin egen mark och situation. De fick i uppgift att bygga skansar och se till att vägar och broar hölls i gott skick. Det danska försvaret förstärktes med friskytte-kårer, en slags halvreguljära trupper med rekryter från det östdanska området. Det var nu under 1500-talets mitt som namnet snapphane dök upp för första gången.

Nordiska sjuårskriget följdes av flera strider mellan Sverige och Danmark. Under Kalmarkriget 1611–1613 påverkade återigen livet i gränstrakterna. Ännu värre blev det under det som kallas Horns krig 1643–1645, då den svenske fältmarskalken Gustav Horn befann sig i Skåne med en stor här. Bönderna protesterade mot att adeln fick nya privilegier när de själva fick utstå fler bördor och soldatutskrivningar. De fredlösa skaror som levde i skogarna, blev fler under krig och missväxt-år. Klyftorna mellan fattiga och rika skar allt djupare. Efter en period av fred följde fler strider i Skåne mellan åren 1657–1660. Vid freden i Roskilde 1658 tvingades Danmark överlämna bland annat Skåne och Blekinge till Sverige. Halland hade blivit svenskt redan 1645. År 1660 slöts en ny fred i Köpenhamn, med resultatet att Sverige fick återlämna Trondheims län och Bornholm till Danmark. Men inte heller detta fick slut på striderna mellan rikena. Femton år senare stod kampen om Skåne 1675–1679.

Stormaktstidens slut

Vintern 1709–1710 gjorde Danmark ett sista försök att förändra maktförhållanden i Norden. Skåne invaderades igen, men efter ett misslyckat slag vid Helsingborg 1710 fick Danmark ge upp. Danskarna fann inte något större stöd hos befolkningen i Skåne vid anfallet. I början av 1720-talet var de större konflikterna mellan Danmark och Sverige över och det nordiska kriget var slut. Spänn-ingen mellan rikena bestod genom hela seklet men avtog i början på 1800-talet. Först då började en tid av nordisk samhörighet växa fram.

Jag har dock bemärkt, att de ryttare, som skall ha kvarter uppe vid gränsen, inte gärna vågar sig ditupp, för de fruktar befolkningens opålitlighet och hämnd.

-Ur en svensk överstes krigsrapport från 1658, angående inkvartering av soldater

Informationen om Snapphanarna framtaget och sammanställt av Regionmuseet Kristianstad

Text: Annelie Ingvarsson