Örkened
Omgivningarna är fulla av snapphanelegender. Här finns minnesstenar och berättelser kopplade till kyrkan.
Örkened
I de djupa skogarna kring Örkened och Lönsboda vilar ännu en känsla av mystik, som om varje sten och varje stig bär på viskningar från förr. Här, i Östra Göinges gränsbygd, utspelades en gång dramatiska händelser som än idag lever kvar i bygden – i snapphanelegender, minnesstenar och kyrkans berättelser.
När Skåne var en orolig gränsmark mellan Danmark och Sverige på 1600-talet, tog de skogskunniga bönderna till vapen. De kallades snapphanar, och i dessa trakter fann de sin fristad. De kände stigarna genom skogarna bättre än någon annan, och kunde försvinna spårlöst mellan mossar och berg. Folket här berättade länge om hur snapphanarna gömde sig i grottor och under stenblock, hur de tände sina eldar djupt inne i skogen där röken dolde sig under granarnas tak.
En av de mest omtalade platserna är Snapphanestenen vid Hägghult, en väldig klippa som sägs ha varit både gömställe och mötesplats. På kvällen kunde man, sades det, höra ljud av hästar och röster kring stenen – som om männen från förr ännu samlades där. Även vid Snapphaneborgen i Loshult pekar sägnerna på gamla försvarsplatser, och på flera ställen restes minnesstenar till minne av striderna och de som föll.
Men det är inte bara skogarna som talar om historien – också kyrkan bär på sina berättelser. Örkeneds kyrka, som stått som ett andligt centrum i bygden, blev under snapphanetiden en plats där både lojaliteter och fiendskap prövades. Enligt traditionen kunde kyrkan erbjuda en sorts skydd – men även där nådde ryktet om förrädare och strid. Det sägs att kulor än idag sitter kvar i väggarna från de oroliga åren, och på kyrkogården vilar människor som upplevde de blodiga skiftena mellan dansk och svensk överhöghet.
För den som vandrar i bygden idag är det lätt att känna historiens närvaro. De svarta diabashällarna, branta stenbrotten och de stilla skogssjöarna bär på en tyst dramatik. Man kan nästan föreställa sig hur snapphanarna låg på lur, hur prästen i kyrkan tvingades predika både för svenskvänliga och danskvänliga bönder, och hur människor levde i ständig osäkerhet.
Än idag berättas historierna vid hembygdsföreningens sammankomster, och minnesstenarna står kvar som påminnelser. Örkened är därmed mer än en plats – det är en väv av legender och levande minnen, där det förflutna inte enbart hör hemma i böckerna, utan fortsätter att leva i landskapet självt.